En brasa susade i den väldiga gamla cheminén. Skenet fladdrade över svartnade porträtt och halvrostade gamla harnesk, medan röda glimtar tändes och slocknade i silvret på det dukade middagsbordet.
Patern hämtade sig snart från sin förvåning. Hennes högvälborenhet var en person, full av nycker, och den sällsamt klädde unge mannen med de bleka dragen och de vassa ögonen kunde mycket väl vara en improviserad middagsgäst.
Den gamle anlade sitt fryntligaste leende, men medan han gnuggade sina magra, frusna fingrar framför brasan, höll han för alla fall ett vaksamt öga på silverservisen.
Vilhelm, som fann tystnaden tryckande och fåfängt sökt efter en ursäktande inledning, beslöt gå rakt på saken och genast värva en bundsförvant.
— La jeune fille ici, brådskade han sluddrigt och med sitt komiska studentuttal, — a un pauvre père qui la pleure —
Med detta meddelande avstannade konversationen. Ty under det han talade, inträdde grevinnan och hennes skyddsling.
Den förra studsade och såg sig om efter hjälp. Nanna smålog för sig själv, men det var honom omöjligt att utrannsaka, vad som doldes i det leendet.
— Madame la comtesse, började Vilhelm förlägen.
— Que faites-vous ici? Qui vous a laissé entrer?
Katolska grevinnan hörde ej till de hjärtnupna fruntimren; hon fann sig snabbt. En så erfaren gammal dam genomskådade genast både Vilhelm och hans ofarlighet; kanske också hans stämning, ty hon gick honom hotande inpå livet.