— Que voulez-vous de nous?
— Ack, Nanna, utbrast Vilhelm, som förlorat behärskningen både över sig själv och det främmande tungomålet, — i fyra dar har jag letat i skogarna. Pappa är förbi av sorg, och för mamma har man måst finna på en nödlögn.
Grevinnans ögon irrade oroligt. Hon liknade en kycklinghöna framför den jagande rövaren; hennes satta, sammetsklädda gestalt bredde sig, som om hon med sin kropp velat täcka sin skyddsling. Ce monsieur tycktes ej så lätt avspisad.
— Monsieur, en errant dans les bois, smålog hon en smula tvunget, — vous avez commis une erreur! Och, tillade hon, medan ivern stred med det uppdykande medlidandet, — jag har låtit underrätta madame, att Nanna befinner sig väl. Elle m’a faite une visite et se trouve bien ici. Lämna oss i ro några veckor — en månad — några dagar — och jag skall själv —
Det högvälborna ansiktet speglade hennes sinnesrörelse. De svarta ögonen djupnade och brunkantades, näsan förlängdes, mungiporna drogos ned. Hon lutade insmickrande på huvudet, samtidigt hon sänkte händerna och knäppte dem.
— Jag har lärt mig hålla så gruvligt mycket av henne — min — ma petite Antoinette!
Och för att helt beveka honom vände hon sig till Nanna.
— Prie ce monsieur, prie-le qu’il te laisse ici quelques jours!
Det hade varit en synvilla, att Nanna fått en tår i ögonvrån. Hon syntes fullständigt oberörd. Hon bad inte, varken för sig själv eller för någon annan. Hon betraktade oavvänt studenten, men mera nyfiket än medlidsamt.
Hjärtat vred sig i bröstet på honom, tyckte han.