Han tittade nedslagen på parkettgolvet. Blott ännu en gång kastade han en blick på henne.
— Jag har ingen rätt att tvinga någon, sade han, — men vi hålla ju så mycket av Nanna, allesamman —
— En effet? Réellement?
Det var ett misstag, att någon yttrat de orden. Men de lågo i luften, tyckte Vilhelm, de susade kring alla munnar; hela rummet tycktes småle och fråga:
— En effet? Réellement?
Vilhelm kände sig kränkt av otacksamheten, sårad av tvivlet, och han var förlägen över sin förlägenhet. Han anade, att han förrått sig — visste samtidigt ej, vad han haft att förråda — och han varken vågade eller värdigades titta upp.
Det var tyst en sekund, så tyst, att man kunde höra den gamle prästen gnida händerna framför spiseln.
Så skrattade grevinnan, grymt, överlägset, nyfiket.
— Mauvais sujet que vous-êtes, log hon, — et mauvais acteur! Ni förmår inte dölja ert hjärta, monsieur — varken för helt gamla kvinnor eller för helt unga!