Och hon upprepade, som om hon njöt av tanken:
— Ni pour les trop agées, ni pour les trop jeunes!
Vilhelm svarade ej, förmådde ej svara; önskade blott, att han aldrig begagnat bakdörrar. För dem, som vid födelsen bestämts för huvudingångarna, blev den första bakdörren gärna till en fälla.
Han var infångad, genomskådad, utskrattad.
— Je ne vous comprend pas, stammade han snubblande över konsonanterna, och han förmådde ej se upp.
Än en gång skrattade grevinnan, och skadeglädjen riktigt klirrade i det skrattet.
— Madame la comtesse est servie, ljöd i detsamma hovmästarens släpiga röst.
Vilhelm vände sig stum mot trädgårdsdörren; bakom sig hörde han som i drömmen katolska grevinnan håna honom:
— Men monsieur, vill ni inte hålla till godo? La petite Nanon skulle bli så glad!
Han var ej säker, men tyckte, att han hört ett litet skratt också från henne — också från Nanna. Han greps av ett raseri, stövlarna fumlade mot paneler och dörrtrösklar; ena dörren smällde han igen, den andra blev olåst; snön knarrade under hans ojämna, hackiga steg.