Hans förbittring vände sig efter den första minuten mot honom själv. Han förbannade sin tunga sinnesart, sin brist på smidighet och umgängsamhet. Ur stånd att hålla god min i elakt spel, ur stånd att vända ett tvetydigt läge till sin förmån, var han egentligen illa utrustad för en värld som denna. Han kallade sig trång, lillgammal och förmäten; han sade sig — som ofta förut — att hans världskännedom ej förslog att bedöma världen och dess lagar. Han fann sin stolthet vara tölperi och sin sanningskärlek sekterism. Bakom ärligheten låg i alla fall endast ofördragsamhet; bakom troheten mot en föresats blott en ovig, tung egoism.
Men det skulle överstigit hans krafter att nu sitta till bords med en gammal dam, en gammal präst och en fjortonårig flickslänga, vilken han för en vecka sedan behandlat ömsom som onkel och som rannsakningsdomare.
Med en smärtsam suck steg han över tröskeln till sin kammare hos Anders Svens.
XIX.
Nyårsdagen kom Vilhelm bittida i kläderna. Han gav sig knappt ro att få sin kappsäck packad, innan han gjorde upp, sade farväl och skyndade på dörren. I hans farväl gömdes en biton, som fick moran att lyfta huvudet och bliga stort.
— Ih nä, gräbban är väl då allri tillrättakommen, frågade hon och följde honom med ögonen.
Han varken svarade eller vände sig om, vilket efter all visad vänlighet förekom mor Anders Svens underligt och fyllde hennes huvud med allahanda plågsamma gissningar och griller.
Vilhelm ville för allt i världen uppskjuta mötet med kyrkoherden. Han kände, att han behövde samla sig innan dess, och förstod, att farbror skulle höra inom i bondgården före mässan.