Moran och kyrkoherden fingo även mångt och mycket att språka om, när de fem minuter senare träffades.
Vilhelm hade egentligen tänkt tillryggalägga Gullerödsvägen till fots — till middagen var det tids nog med att råka farbror — men fötterna buro honom, trots vilja och föresats, mot helt annat håll. Han kunde ej neka sig den trösten att få skicka manbyggnaden på Herrevall en sista avskedsblick.
Första vägbiten var full med torpfolk, som vandrade till kyrkes, fattigt, arbetsknotigt folk, men både männen och framför allt kvinnorna stassade i svart till hälgdags. Svensken har i alla tider och nästan alla klasser hållit mera på kläderna än på möblerna. I den gråstensgråa statbyn vimlade det av svartklädda kvinnfolk och lillgamla barnungar, kånkande på tunga spänneböcker.
Närmre slottet lågo vägen och trakten öde. Skogen stod orörlig och högtidlig i sin svartvita nyårsdräkt. En hare skuttade över vägen. En råbock brynte hornen mot en knastig ek. Nötskrikan ven brokig och vintertyst mällan snåren.
Hur länge den unge studenten stått och stirrat på det vita slottet, visste han ej så noga. Men han bröt upp i en obefogad ängslan, att någon kunnat igenkänna honom från fönstren.
I sakta mak kom han förbi herrgårdsallén och gjorde just en krok utåt vägen för att undvika att skrämma en liten ekorre, som satt i grenvecket på en vinterärgig bok — då han upptäckte Nanna uppkliven på en stätta över stengärdsgården och fången i betraktelser över samma lilla djur.
Hans första trumpna tanke hade varit att gå förbi. Men så hörde hon hans steg; deras ögon möttes, och Nanna lyste upp och smålog.
Det var omöjligt att stå emot det leendet. Det berättade eller tycktes berätta så mycket, och fast man nyss fyllt sina nitton, är man ej alldeles läderhjärtad. Vilhelm kände, att det ryckte i smilbanden.
— Mademoiselle är förstås ute olovandes, frågade han med ett par elaka gnistor i blicken.