— Ja, svarade hon käckt, — jag smög mig ut genom trädgårdsdörren. Madame la comtesse sov ännu — och — det är så roligt!
— Vilket? Att smyga sin väg olovandes — utan avsked och tack, undrade han, medan det ordentligt kittlade i strupen. — Det är en grym vana. Man kan göra andra stora bekymmer med den — i Gulleröd till exämpel sitta nu alla i ängslan och sorg.
— Värkligen, sporde hon och sköt fram huvudet på ett så täckt sätt, att han urskuldade hennes ord. — Har man värkligen saknat stackars lilla Nanna?
I flickstrupen skalv någonting, som inte var skratt.
— Alla ha vi saknat lilla — Nanna, försäkrade studenten och skämdes, att han svalde inför en barnunge. De fem skiljoåren betydde ju så gott som tio — de utgjorde barriären mällan två olika åldrar.
Nanna hoppade ner på landsvägen.
— Jag hade ämnat mig till kyrkan, berättade hon allvarsam. — Går du med?
— Längre än så, smålog han, ty han såg, att hon stod i skinnkappa och bottforer. Just sådan hon gick och stod, då hon rymde förra gången, tänkte han.
Hon nickade och tittade neråt vägen, åt Toftarp till — och han tolkade nicken; den betydde: hem — hem till Gulleröd!
— Ska vi inte ge oss åstad nu, frågade hon utan att se på honom.