— Inte åt det hållet, bestämde han med en hastig ingivelse. Han mindes, att han sett länsman vid kyrkgrindarna; det var inte fullt säkert, att kommissarien skulle ha försyn ens för gudstjänsttiden.
— Det har du rätt i, medgav hon och gjorde sig så listig och hemlighetsfull, — när grevinnan saknar mig, skickar hon nog Christophe ner emot kyrkan. Vart ska vi gå?
De gingo för enkelhetens skull till en början åt motsatt håll. Varken Nanna eller Vilhelm hade en aning om vägarna och väderstrecken. Men just detta, tyckte Vilhelm, liksom det, att de nu bägge två voro ute olovandes, skänkte ett gudomligt behag åt den friska nyårsmorgonen.
Eller kanske var det det, att hon helt oförberett börjat dua honom. Detta lilla »du» petade på farbroderligheten och lät honom i tysthet lägga märke till, att han nätt och jämt var huvudet högre än hon.
Tungorna hade i alla fall i början svårt att komma i gång. De båda ungdomarna kände sig så högtidliga, som om de värkligen ginge till kyrkes samman.
— Jag tror, det är bäst vi hoppa över gärdesgården, sade Nanna efter en stunds vandring, — om grevinnan låter söka efter mig, hitta de oss lättare på vägen än i skogen.
Detta fann Vilhelm vara riktigt tänkt: vägen kunde för rästen lika lätt leda dem vilse som okända skogen. Han redde sig att hjälpa henne över — men där stod hon redan, i ett språng på andra sidan, trots bottforer och allt: han hade bara att följa efter. Han föreföll sig klumpig och gammal. Avståndet dem emällan var större, än han ibland höll på att förgäta, att det var. Han överraskade sig än en gång med att finna sig löjlig, som behandlade en byxtös som en vuxen flicka.
I skogen dröp emällertid stelheten av. Att prassla i snöiga boklöv, piskas av granruskor och halvsnava över försåtliga kryprötter är inte för högtidligt folk — knappt ens för vuxet. Det dröjde ej länge, innan Vilhelm lagt bort sin färska studentvärdighet. Han blev åter gymnasisten, ömsom vig och trumlig på foten; han flängde och for, hoppade och kröp och måste stundom visa sig på styva linan för en näpen liten mamsell av sina bekanta.
Nanna glömde lika snart — eller ännu tidigare — sin blyghet. Hon pratade och skrattade som med en obetydligt äldre skolkamrat, frågade, motsade och bytte små förtroenden; kanske till och med koketterade smått, så långt bottforerna och mössan tilläto.
— Grevinnan är allt en rysligt gentil person, utbrast hon, rätt som det var, med en bekymmerslös släng på den lilla flätan i ryggen. — Hon lovade mig en guldkedja och ett guldkors till minne av sig, innan jag skulle hem igen.