Det klack till i Vilhelm. Så obesvärat hon redan kunde jollra om sin kedja — och hur förhöll det sig egentligen med den andra?
Nanna märkte varken hans allvar eller hans bemödande att förjaga det. Hon strövade och pratade lika muntert och sorglöst, som hade hon förgätit både vad hon lämnade, och vad hon närmade sig. Vem kunde missunna henne att få prata på?
— Det var förskräckligt gentilt, försäkrade hon ivrigt, — den hade hängt om halsen på hennes egen dotter — hon hette fröken Antoinette och dog, när hon var vid min ålder! Kan du tänka dig: jag fyller femton till sommaren och har inte gått fram ännu. Är det inte orättvist! Och du kan tänka dig, hur det måste kosta på att skiljas från henne — kedjan, jag menar —
— Fick du den nya kedjan med dig, frågade han sakta.
— Hahaha, skrattade hon och tittade förvånad upp till honom, — den springer jag ju ifrån nu, vet jag! Jag får nog aldrig någon kedja, tillade hon lägre, men slog åter in i sin övermodiga, nästan stojande ton. — Strunt i kedjan för rästen! Jag kunde inte vara längre borta från mamma. Det var för rästen när madame la comtesse började tala om Antoinette, som jag kände, att jag saknade min egen riktiga mamma. Fast nog — nog brydde grevinnan sig bra mycket mer om mig, än mamma gör —!
— Ma petite, ma petite, så du pratar, förebrådde Vilhelm muntert.
— Jag håller så förfärligt mycket av min mamma, knyckte Nanna på nacken, — men det är vi så många om. Alla måste ju hålla av mamma: alla syskonen avguda henne, och alla måste hon hålla av tillbaka. Men när man måste hålla av många på en gång, så måste man ju dela på kärleken — det blir inte så mycket åt varje, och det blir — nästan ingenting åt den minsta!
— Vad säger du, lilla Nanna, tillrättavisade Vilhelm och förvånades på en gång över naiviteten och gammalklokheten i resonemanget. — Vad säger du? Den yngsta brukar ju vara gunstlingen före alla de andra.
— Hos oss är det inte så, pratade hon utan vidare beklagande i tonfallet, — hos oss står äldste bror, Josef, volontären i Kristianstad, högst i gunst. Och det är ju inte underligt, så stor och klok och — vacker, som han är. Alla kvinnor bli galna i honom — jaha, allesamman, jag med! Jag kommer aldrig att gifta mig med någon, som inte är lika vacker och ser ut som Rinaldo och har lika vackra mustasjer som Josef — hahaha, tror du väl! Pytt — jag kan också skämta, förfärligt, må du tro! Det är inte ett sant ord i mig — jag är mycket ond, ska du veta, ond, som alla människor! Det är bara du, som är så förfärligt god och rättvis och sträng och aldrig narras! Men nu var det om syskonen. Jo, Josef står högst i gunst, för Mina, som är ännu äldre, räknas ju inte, och sedan är det tripp, trapp, trull!
— Men grevinnan hade bara en, hon, — och jag sprang bort ifrån henne. Riktigt styggt gjort av mig — tänk, om jag skulle vända om igen till Herrevall? Vad skulle du säga — och tycka, Vilhelm? För rästen, är det riktigt sant, att någon — att pappa och mamma och — någon — saknat mig i Gulleröd?