— Riktigt, riktigt sant, bedyrade Vilhelm och kände sig varm om hjärtat. — Både pappa och mamma och — någon saknade Nanna alldeles förskräckligt.
Hon sökte förgäves få tag i hans blick, men han gick och stirrade mot trädtopparna. Kanske tänkte han på, att hans strövtåg och herregårdsbesök redan förrått mera än nog. Då vände hon sig och sprang före honom som en ännu mindre barnunge, än hon i värkligheten var.
— Det gladde mig så mycket, försäkrade Nanna och hoppade jämfota över en stubbe med påföljd, att hon stupade på näsan i en driva.
— Slog du dig, slog du dig, oroades han och störtade fram för att hjälpa upp henne.
— Pytt, skrattade hon och gled ur hans grepp och upp på fötter igen. — Hahaha, tag fast mig, om du kan! Fånga mig, jag är som drivan och smälter mällan dina händer! Jag är som ekorren och är hundra gånger rappare än du!
Hon dansade framför och retades med honom i all sin hurtiga yrhättefriskhet. Herregårdslivet måste ha gjort henne gott — så käck och sprudlande hade han aldrig sett den skygga Nanna förr.
— Tror du?
Och så lekte de tafatt en stund mällan de grönbelagda bokstammarna. Leken lopp ifrån stam till stam, försåt till försåt, och de väl gömda skogsnymferna härmade deras skratt och stoj.
— Detta är roligt, är det inte, frågade Nanna med ett tindrande fyrvärkeri i blicken och en blossande sol över hela ansiktet.