Som om hon gissat hans tankar föreslog hon, ivrigt, men hopplöst vädjande:
— Tänk, om vi skulle leka sigenare — hela dagen!
— Jag undrar, var vi nu finnas någonstans, undrade han undvikande och tittade sig omkring. — Vi ha sprungit här i flere timmar, och jag hör inga kyrkklockor. Min gamla rova har stannat.
— Tänk, jag har inte häller hört någonting. Det var så roligt, detta!
Hon klappade i händerna.
— Så mycket har jag inte skrattat på länge — kors, vad det gör gott att få skratta! Vi ha skrattat så, att vi inte hört klockorna! Åh, kan vi inte stanna ute hela dagen, bad hon och smålog honom insmickrande rakt in i ansiktet.
— Gärna, höll han på att säga: hans karaktär hade börjat vackla här ute i skogen. Men i detsamma studsade han och höll andan.
— Vad är det? Vad var det, som skrämde dig?
— Kom, sade han, — jag tror vi få gå åt det här hållet. Växer inte mossan åt norr? Men kom, kom!
Hon tittade sig omkring som spökrädd.