— Är det hundarna du är rädd för? Kors, det finns inte en hund, som inte jag kan få spak. Jag bara lockar: ici, ici — eller psst — fui — couche, Cendrillon, couche, allez!
Hon skrattade uppsluppet, stärkt som hon blivit av maten och den friska rörelsen.
— Uff, jag höll alldeles på att tappa bort fötterna i slottet, småpratade hon, — överallt måste man åka! Men vad var det?
— Hitåt, Nanna, manade han allvarsam, — gudilov att vi ha vinden mot oss och inte från oss! Men det är bäst vi hålla oss riktigt tysta en stund.
Hennes sorglöshet dämpades så småningom av hans allvar.
— Men vad är det? Vem jagar i herregårdsskogen?
Skallet av hundar och rösterna av människor fördes allt tydligare med vinden. Nyckfullt nog, tycktes de än komma från ena hållet, än från ett annat.
— Det klokaste vi kunna göra, rådde Vilhelm, — är att hålla oss stilla, där vi stå. Stilla som två rådjur — ja, just som två rådjur, Nanna! Drevet är i alla fall i en halvrundel omkring oss. Här är gudilov lä. Vi synas ej från det hållet, där skymma granarna — och åt det andra ha vi den rotfallna eken. Kom, stilla — stilla här bakom!
— Vad är det, säg, Vilhelm, viskade hon med stora, uppspärrade ögon. De tittade upp på honom allvarliga, nästan gamla.
Hon hade tydligen ingen aning om allt det väsen, som gjordes för yngsta barnets skull.