— Det är bara skallgången, svarade han milt, med ett halvt leende. Han såg, att hon haft en ny fråga på sina läppar. Nu teg hon och kröp ihop vid hans sida.
Allt närmare ekade skallet och drevropen.
Hon kom ännu mera upptill honom och stod nu så nära, att de snuddade varandra.
Han såg på henne ännu en enda gång. Då upptäckte han, hur blek hon blivit; all den friska färgen hade vikit från kinderna; hon hade ett lillgammalt drag kring munnen.
Han lade beskyddande sin arm om hennes liv, och hon tryckte sig sakta intill honom.
Så förblevo de stående, orörliga, andlösa, med vida, spanande pupiller och spända örhinnor, men utan annan iakttagare än de höga, tysta, snöiga träden, en och annan fågel och ett och annat uppskrämt skogsdjur.
Det var ännu tveksamt, om drevet närmade sig, eller om det höll på att passera.
— Var ej rädd, viskade han, — om de komma, skall jag nog —
Han tystnade, ty hon klämde hans arm hårt, hårt.