Stundtals hördes nu inga rop, blott ett viskande prassel i lövmattan och ett allt avlägsnare skall. Människojakten höll på att förlora sig i fjärran.
Han kunde ej hjälpa det; han måste lugnande stryka ett tag över hennes kind. Han hade erfarit hennes oro som sin, och smekningen skänkte lättnad åt hans egen spänning.
Han kände hennes blick och måste se henne i ansiktet. Han skyggade och ville undvika, men ögonen släppte honom ej. När han igen mötte dem, fångades han av deras obeskrivliga uttryck — en tacksamhet, så rörande, att den gjorde honom betryckt, en hängivenhet, en mjuk värme i de underliga rådjursögonen, sådan han ej anat den i fjortonåringens — flickungens — i Nannas makt och mogenhet.
Hon stod och mumlade något för sig själv, medan hon betraktade honom, men hans uppmärksamhet bands ännu på annat håll. Då nådde honom äntligen dessa halvviskade ord:
— Säg, att du saknade mig — en liten smula, Vilhelm?
— Ja, viskade han tillbaka som i tankarna.
I nästa sekund drogs hans nacke häftigt neråt, mot hans mun prässade sig ett par späda, mjuka läppar, medan en doft steg emot honom på en gång av skog, hälsa och halvutsprucken kvinnlighet.
Han överrumplades fullständigt. All de sista dagarnas trånad grep honom, med all sin nittonåriga, lössläppta vildhet besvarade han kyssen och höljde i ekstas hela hennes rosiga lilla ansikte med sina smekningar.
Sedan och utan att se på henne, tog han hennes arm och började leta sig tillrätta i vinterskogen — nu skrämde den honom, han skrämde sig själv; de måste komma någon vart före eftermiddag.