— Vilhelm, sade Nanna, i det hon med skygg, halvkvävd röst häjdade honom, — jag har någonting, någonting ledsamt att säga dig!
XX.
Medan mamma låg sanslös, begick lille prästen sin största dumhet på senare tider — ansåg faster Jeanette. Han skickade Mats kusk med ridande bud till kommissarien att ordna om skallgång efter den försvunna flickan. Han trodde nu fullt och fast, att sigenarna varit framme.
Faster måtte avråda och varna, hur mycket hon ville — Karna for ifrån disk och tork ut i stallet: gubben upphörde ej att stampa och domdera, förrän Bruntes hovar sprätte i prästgårdssnön.
När mamma kom till sig igen, var hon så klen, att hon måste bäddas mällan lakan. Det var en sorglig syn, kyrkoherden brast i tårar vid hennes bädd, och Josef och Daniel fingo locka honom ut ur rummet, för att ej sjuklingens tillstånd skulle förvärras av hans sorg.
Kyrkoherden var alldeles utom sig. För honom som för alla i huset betydde mamma livet — ju spädare hon var och med åren blivit, desto kostbarare och omistligare. Så ängsligt gubben vetat skydda henne för sorger och upprörda scener, hade olyckan till sist varit slugare. Hon hade läst en oskyldig — men i sitt sammanhang obarmhärtig — brevlapp, och vips, som en utblommad ros vid första fläkt, nu fällde hon sina bleka blad.
Knappt hade Mats ridit till länsman, förrän Ola måste i sporrsträck till provinsialläkaren — ordningen var bakvänd, tyckte faster, men det var ju så mycket annat nu efter juldagarna.
Lik en skott-träffad soldat marsjerade före detta fältprästen vacklande genom sina rum. I salen satt änkeprostinnan. Även till henne hade nyheterna hunnit — tack vare mamsell Mina, som aldrig var i stånd att tiga.