I nästa nu blandades knapret med ett sakta skrammel av nycklar eller mynt. Bolla reste sig upp och trevade om sig i halmen. Hon mumlade igen någonting otydligt och fortsatte sitt sökande längs takskägget. Hon halvt klev, halvt kröp, hasade sig framåt på tre ben och kom allt närmre Nanna och bokhögen.
Flickan skalv i varje lem, när hon kände kjortelfläkten snudda sig. Nu svängde kjolen igen, kvinnan vred sig åt annat håll, då — råkade hon trampa Nanna på foten. Trampet kom så plötsligt och tyngde så hårt, att fjortonåringen halvviskade ett aj.
Ett skutt och ett skrik blev Bollas svar.
— Ack, Harre Jesses, ropade hon förfärad.
Nanna hämtade sig hastigt.
— Tyst, Bolla, tyst, viskade hon, — tyst, det är jag, Nanna —
— Är någon däruppe, hördes en stämma nerifrån.
— Tyst, tyst, bad flickan som för sitt liv.
Hon behövde inte envisas; hjälphustrun hade redan sansat sig och insett, vad som för henne var det klokaste.
Någon därnere hade satt foten på stegen.