— Jag tyckte justament det liksom skrek till däruppe, undrade Malena ängsligt.
— Kattrakande, svarade en röst, som lät lik Ola huggedrängs, — det var välan kisse Måns, kan jag tro. Han fänas med råttorna på loftet, förstås. Ih, seså, inte ska en skrika för en köss, inte —?
— Skäms han inte, Ola, ska han också fänas?
Glammet därnere slutade plötsligt. Det sprang och det smällde i dörrar. Sedan blev allt tyst.
— Men hy då, som Nanna kan skrämmas, förebrådde Bolla en smula strävt. — Jag fick sådan hjärtedunk, så förtjust[2] blev jag. Har hon en fosforsticka, så tänn lyktan — inte sitter hon här ensammen i mörke?
Nanna hade hastigt strukit eld. Nu fumlade hon tafatt med lyktglaset. Bolla tog beslutsamt stickan från henne och hjälpte henne.
— Akta halmen och papéren, men la voss få fyr på pråsen,[3] pratade torpkvinnan. — Jestanes, vad beställer tösen häroppe mos allena? Det skulle bara körkeharren veta. Sitter och läser ve ljus på ljusan da?
Nanna hängde huvudet och lät ordströmmen gå hän över sig.
— Körkeharren och alla, som vi ha sökt och rummesterat genom hela hused, och så sitter hon här i persiljestass — som faster säjer — och skrämmer en ifrån vettet, när — när en letar efter råttefällan. Nu blir det till att bekänna, för det är allri värt te gå och stöka i halmen och bögerna med ljus på ljusan da!
— Det — det är inte något ljus, stammade Nanna och kände sig åter som en omyndig liten byxtös. — Det är en lykta.