— Vad är detta för böger, frågade Bolla, som lagt sig på knä och nyfiket rotade i pappershögarna. En dammsky reste sig kring varje svart nagel, och de röda fingertopparna försvunno alldeles. — Är den bogen på latin?
Därmed räckte hon ut handen efter Candide, som Nanna, glömsk av Bollas brist på lärdom, hastigt ryckte ifrån henne och gömde bakom sin rygg.
Bolla smilade med alla de falska ögonrynkorna, som i lyktskenet blevo så djupa och tydliga. De små ögonen spelade lystet i kattgrönt.
— Hihihi, det är nån av volentärens böger, fnittrade hon. — Jag hittade händelsevis en gång ett häfte — händelsevis — när jag dammade. Det var fullt av nakna fruentimmer och — ih nej då, att hon inte skäms ögonen ur sig, lilla troll!
Nanna rodnade, delvis i harmen att bli kallad liten. Hon visste sig lång nog för sin ålder. Men hon begrep och begrep inte förebråelsen. Hon visste ingenting om volontärens — bror Josefs — häften. Vad hon begrep, var, att hon burit sig enfaldigt åt. Men någonting, som inte bara var samvetet, hindrade henne att inlåta sig på förklaringar för hjälphustrun.
Bolla fnissade och förvred sina grova drag i undran och förnöjelse.
— Måtro, en begynner tidigt bland herrskaperna!
Och hon tillade inställsamt, med en girig överblick av bokhögen:
— Ja, inte ska jag vara den, som löber med sladder — om hon inte själv är en sladdermaska! Håll hon bara täfft med vad hon såg — att hon såg mej häroppe i kväll, så — tiger hon, så tiger väl jag osse! Hö, förstår hon — så var det med ded!
Nanna tittade hastigt och stort upp på henne. Flickan fattade ej varför, endast att den andra gick smygvägar, och att de båda i en hast blivit medbrottslingar.