Den unga fantasien arbetade och sammanfogade. Det breda, klumpiga ansiktet, som blossade och bleknade i det ostadiga skenet, liknade ett annat hon nyss läst om. Bolla, det var amman i Candide.
Och när Nanna utan att nicka god mening i alla fall i tysthet jakade till förslaget, visste hon, att hon ingått pakt med det onda. Det onda, som stigit upp ur en ond bok och fått kropp inom den stulna lyktans trollring.
III.
Nanna vaknade mitt i natten vid att en vagn rullade på gården. Bullret dämpades av snön, som börjat falla på kvällen; sedan måtte det ha frusit: hjulvarven stönade med korta små skrik.
Det var pappa — pappa, som kom hem från katolska grevinnan. Pappa for dit en gång om året och mästadels vid juletid.
Då vagnen stannat framför trappan, hördes lågmälda röster tala — men var det bara pappa, pappa och Mats kusk? Ännu sedan vagnen rullat mot stallet, fortforo de att samspråka.
Nu smällde steg i stentrappan, den tunga ekdörren öppnades — det var visst faster Jeanette, som viskade i förstugan.
Nanna hade sin kammare alldeles intill. Nu hörde hon bestämt bror Daniel småprata: det tydliga, grammatikaliska uttalet, och bror Gustav: den muntra, häftiga stämman, avbruten av små skratt och fnysningar. Bröderna hade kommit hem från Lund — hurra!