Nanna hade all möda att hålla sig tyst, hon kvävde sin glädje i täcket, rullade runt som i höet om sommaren och kände sig sprängfylld av okynne. Hurra — brödernas steg knarrade i trätrappan till vindsrummen!
I en blink var allting glömt — Candide, Platon, den mörka vinden, Bolla. Bortsopat, drömt. Bröderna voro nu de enda människorna i världen, framtiden idel jul och gamman. Och Nanna somnade om, djupt, lugnt, med ett leende om den fylliga flickmunnen.
Härnäst hon väcktes, var det av brådskan i huset — hade hon försovit sig? Första tanken gällde bröderna, och hon kom pilsnabbt ur sängen. Sedan mindes hon, att det var söndag och första gudstjänst i prästgårdskyrkan. Då gällde det skynda för att hinna råka nykomlingarna och få några ord med dem före den långa gudstjänsten.
Så kom hon ihåg, ja, först nu kom hon ihåg, att det var mammas födelsedag. Hon hade så när glömt det alldeles, så fjärran från dem alla hade hon levat under dessa veckor.
I en huj gick det att bli tvättad och kammad. Sedan bums in till syster Mina för att hjälpas med ryggknapparna och sedan —. Men syster Mina var mot vanan uppstigen, i kläderna, ute. Hennes påklädning måtte ha skett hastigt; det rådde en förskräcklig oordning i det lilla sovrummet.
Men komma ut halvklädd med alla knapparna lösa i ryggen? Och bli utskrattad av Gustav och skolmästrad av Daniel? Om hon skulle be Marie-Louise — ack, Marie-Louise och faster voro ju de tidigaste och sysselsattaste i huset.
Ingen annan råd än att gå till mamma — även med fara att råka ut för pappa och få sig ett välment, men hårdhänt nyp i kinden. Ja, springa till mamma och gratulera henne med en kyss! Om hon skulle säga det på franska, vad? »Je vous félicite, chère maman, de votre jour d’honneur et vous souhaite —» Mamma, som själv lärt henne franska, mamma skulle bli så glad!
Ut i förstugan, i två språng över tegelgolvet — en muntert förväntansfull sidoblick åt den smala loftstrappan — så dansande in i matsalen, där Marie-Louise, som dukat frukostbordet, just försvann i folkstudörren.
Sakta snett över golvet, en knackning och så in i sängkammaren. Pappa, fullt klädd, sysslade makligt vid skrivbordet. Lilla mamma, däremot nyss uppstigen, syntes ha förfärligt bråttom.
— Mamma!