— Går såna sedlar mycket i svang i Kristianstad, sporde den gamle med en plötslig beläggning på stämbanden.
— Alla officerare, sade Josef flott, — rida på växlar —
— Då blir det väl snart det enda de ha att rida på, snärtade gubben.
Därpå vände han sig i ett anfall av galghumor till den hemkomna »svärsonen».
— Vad skulle käre bror göra, sporde han med överdrivet allvar, — om bror ombads att skriva på den här?
— Jag? Oh no, not I — inte jag, inte jag, slog Eugène ifrån sig och betraktade papperet, som om det varit en granat.
— Ena borgensmannen är överintecknad, ruinerad, tillade gubben, liksom den upplysningen varit ett bevekande argument.
— Haha, good joke! Haha, ruinerad — no, not I! Inte jag!
— Bör jag alltså skriva på, frågade den gamle med ett slags triumf mitt i harmen och sorgen.
Sex ögon vädjade till den överrumplade krigsmannen. Att åtspörja den forne rustibussen, galningen, slösaren i växelaffärer tycktes värkligen »a good joke».