Eugène befann sig i knipa. Han hade aldrig förut tänkt sig in i ett liknande läge. Hans förflutna i det gamla landet, ännu i färskt minne hos hans värdfolk och blivande släktingar, vägde på ena sidan. Och på samma sida hade han sin gamle vän Josef, vilken han, såsom äldre i lasten, undervisat och understött i månget upptåg och galet streck. Ja, på samma sida såg han en damned nice girl, en ren läckerbit, mum-mum, med ett ord: kanske upptågskamratens hela kärlekslycka!
Å andra sidan motvägde för tillfället endast hans hårdvunna erfarenhet och mogna förnuft.
— Damn it, pustade han och steg upp, ivrigt struttande fram och åter mällan dörren och sin stol. Vid det han gjorde en häftig helomvändning, kom han att i det mörka hörnet mot trädgårdssidan möta ett inkoxande, storögt, ängsligt gammalt mamsellansikte.
Han kände genast igen Mina och glömde nu allting annat. Med utsträckta händer haltade han fram mot mamsellen, som förfärad och snörpande tog till flykten in på sitt rum, vars nyckel hon vred i lås.
Eugène syntes ej det ringaste nedslagen. Han vände och stultade tillbaka med stor iver.
— Kände inte igen mig, poor old girl, fröjdades han rörd, — kände inte igen mig! Men jag — jag mindes henne, jag mindes henne som i går — ack, hon var alldeles oförändrad, alldeles oförändrad! Dear little Minnie, gamla ängeln, rara flickan! — Hm, hm! —
Amerikanen hämtade sig med ens och betraktade förlägen de tre vittnena. Nu kom han också ihåg sin dilemma.
— För att vara upright, sir, och säga rent ut: skriv inte, old man, skriv inte — sådana papper är djävulens lockbete!
— Eugène, skrek volontären utom sig, — har du blivit en kruka?