— Kruka, upprepade amerikanen, — vad är det? Do not remember!
Och liksom tillfälligtvis snuddade han alla de dinglande hederstecknen. Men då han varseblev uppstigande tårar i den vackra ladyns ögon, slog han bekymrad ner blicken och strök med handen över pannan. Det såg ut, som om han först nu påmint sig den rymliga innebörden i det svenska ordet kruka.
— Well, suckade han, — jag vill ingen människas fördärv — utom rebellernas, förstås — och jag vill inte doktorns.
Volontären ryckte föraktfullt på axlarna och närmade sig förtroligt sin far.
— Nå, pappa skriver förstås, sade han med sin käckaste tjusarmin.
— Nej, svarade gubben utan ett ögonblicks betänkande. — Då försloge varken min lön eller min livstid!
— Låna mig då kontanterna i kassan, bad han lågmält. — Åh, det måtte pappa väl åtminstone kunna? Bara till mars?
— Kassan, hoppade Eugène till utan att veta, varom frågan var. — Javisst, låna honom ur kassan, old man! Låna honom så mycket kontanter som hälst. Dem vet man, att man har, you know — dem har man, som sagt, på bordet — lika nära som bowiekniven, you know. Kontant, det är jubel och klang, men papper, det slutar med pang!
Eugène gnäggade förnöjt, som om nu hela frågan blivit ordnad och det på det mäst tillfredsställande sätt i världen.