— Du säger det, Eugène, inföll Josef med en rullande teaterblick, medan han än en gång försökte sig à la Cavaignac, — det kan sluta med pang, det här! Seså, pappa, näns du neka din äldste, din käraste son? Du skriver, inte sant? Förr nekade du mig aldrig något, inte ens när jag —
— Kastade dig på golvet och sparkade och skrek, när du inte genast fick, vad du ville!
Kyrkoherdens ansikte var lika stelt som nyss, blott blekare, och munnen darrade efter de bittra orden. Han satt framför sina böcker i domareställning — men det var ovisst, vem han i denna stund dömde strängast.
Josefs uppsyn prövade alla sina metamorfoser; på ett par minuter framlade han en provkarta på det stumma spelets alla medel och uttryck, som bort kunna beveka den mäst hårdhjärtade teaterpappa.
Men fadern förblev stum och orörlig. Ej ett ord kom längre över hans läppar, han endast riste på huvudet.
— Ge honom kontanter, ivrade Eugène godhjärtat och blinkade blidkande mot den vackra girlen, — ge honom kassan, colonel!
Klockarsonen hade i Amerika glömt allt, vad han måhända vetat om det svenska prästerskapets kassor. En kassa var en kassa, och över den förfogade naturligtvis innehavaren.
— Galningar, utbröt gubben äntligen och ryckte stolen baklänges, — ni veta inte, vad ni be mig om!
— Räcker hundra dollars, sporde unionssoldaten och drog fram en åldrig plånbok, men ingen hörde på honom. Mällan far och son växlades blickar, som liknade projektiler.
— Jag kan inte, suckade kyrkoherden och reste sig med en bestämd åtbörd för att gå inom ett slag till mamma.