— Se där, förvånades gubben, det var all den hälsning han just nu rådde med.
— Oskyldig som ett lamm, förklarade Vilhelm med oväntad vekhet. Den ovana fukten över pepparkornen klädde honom.
— Så kom då, mina lamm, utbrast kyrkoherden lätt bevekt och bredde ut armarna, — visst ha mamma och jag haft våra sömnlösa nätter, men — kom du, Springfält, och du Fritänkare eller Frispråkare, kom i alla fall, Gud välsigne, Gud välsigne —!
Och medan pappa ömsom tryckte dem båda intill sig och förde dem ifrån sig för att få se på dem genom tåreslöjan, upprepade han gång på gång endast: Gud välsigne, Gud välsigne —
Ingen mer än den spjuvern Gustav upptäckte, hur onödigt nära varandra rymlingarna slöto sig i pappas famn. Men Gustav var på en gång för skamsen på egna vägnar och för gripen på deras för att reflektera över sin iakttagelse.
Faster stod alltjämt och plockade i kramet — nyårsgåvorna, som hon kallade det. Hon ville inte förråda sin stämning genom att titta upp.
— En vittjad skatrede riktigt, muttrade hon och gav sig själv svaret på frågan. — Där ha vi böckerna, och där ha vi det och där det, och där ha vi mammas kedja!
— Nej, nej, undrade det från alla håll.
— Jag skall genast, — erinrade sig kyrkoherden betjänten, — nej — nej — hennes högvälborenhet värdes ursäkta! Jag kan inte — kan inte hålla i en pänna i dag. Men ni ser ju, att Nanna och — och —
Pappa snyftade till och svängde sig om mot fönstret.