— Hustjuven, ropade hon och stod där blossande röd och uppsvälld, — nu ha vi äntligen fått hustjuven fast!
Hennes röst värkade sannerligen som en signaltrumpet. Nyfikna ansikten tittade in genom alla dörrar. Mina och Eugène sämjdes gott i den trånga lilla korridordörren. Gustav och Daniel, som känt på sig och sina ungdomliga magar, att det skulle budas till middag, gledo in och förbi mällan betjänten och förstudörren.
Och i folkstugan rörde någon vid fasters arm. När majoren i hast vände sig åt sidan, uppgav hon ett rop och höll på att sätta en rova i fönsterkarmen. Där stod ju Nanna —
Nanna, som man var van att se henne vintertiden — i mössa, kappa, bottforer. Och nu hade hon famnen full med krimskrams, var lastad nästan som en julbock.
Alla i rummet voro ögon och frågetecken. Ingen fick fram ett ljud.
— Var det, var det —, stammade kyrkoherden och skakade på sig som för att undkomma en ond dröm, — var det hon, som — nä?
— Bevare mig, det var Bolla, sade faster, men kände, att hon vacklade i tron, när hon mönstrade allt kramet, som avlastades i hennes famn.
— Men hon där stod i alla fall i maskopi —, framstötte den gamle i sin domareton, glömsk av allting annat.
Faster höll för första gången i sitt liv på att tappa koncepterna — hon höll åtminstone på att tappa tjuvgodset och kanske också bindmössan. Så underligt stridde här sken och värklighet.
Vilhelm steg fram. I det han gjorde sin reverence för farbror, såg han honom trohjärtat i ögonen och drog Nanna över tröskeln.