Kyrkoherden slet upp det högförnäma kuvertet — med grevliga sigillet —. Men var det inte just den handstilen, som —?
Prästfar läste högt tre gånger, innan han riktigt begrep.
»Käre kyrkoherde!
Jag vore tacksam få svart på vitt, huruvida lilla Nanna välbehållen anlänt till prästgården. — Med tusen ursäkter och försäkran om min oföränderliga estime och reconnaissance.
Eder ödmjukaste tjänarinna —»
Jo, där stod namnet, och det var samma piktur som på den mystiska brevlappen. Detta var en gåta — nej, ett nytt slag till alla de andra. Trots allt, och fast han ej velat erkänna det, hade han börjat hoppas, att Nanna firade en ferie olovandes uppe på Herrevall. Gamla mormor, den enda riktigt gamla, hade antytt det, och han hade begynt tro, att så gamla väggar spådde sant. Herrevall hade varit sista förhoppningen. Men nu hade alltså Nanna, den tokan, rymt även därifrån!
Gubben hann ej få fram ett redigt ord, innan folkstudörren rycktes upp och faster lät höra sin stämmas gällaste smatter. Hon var så echaufferad, tycktes det, att hon glömde både den sjuka på ämbetsrummet och den främmande betjänten innanför matsalsdörren.
— Ssj, ssj, väste kyrkoherden, — var är nu hin lös igen?
Han förlorade sin egen behärskning i samma stund han velat påminna en annan om hennes.
Faster var den här gången för ivrig att låta eller kunna kuva sig.