Majoren, ja! En välgärning att hysa åtminstone en något så när helklok människa under sitt tak! Där var ingen oredlighet, inget maskopi, inga choser med henne, inget hams och hyss och smussel bak andras ryggar. Där var någonting karlavulet, med ett ord, hos den kvinnan, vilket liksom symboliserades av hennes nätta små mustasjer. Skada, att hon bara höll sig för mycket på sin kant, inom köksreviret — barnen kunde haft gott av att upptuktas av en sådan moder!
Mamma, mamma! Det var öde och tyst och tomt i prästgården nu. Ingen musik i gula salen. Ingen, som sjöng I rosensdoft eller Klara stjärna eller Stilla skuggor om kvällarna! Håhå, ålderdomen — ålderdomen är idel besvär och vedermöda, — mager skörd av fager sådd!
— Nu tar jag en liten puss igen, darling!
Vem skulle i alla fall trott det? Mina, som bara för ett par dar sedan drömt sig Eugène som en riktig buse! I dag var det annat, överallt hängde hon träbenet i hälarna. Det såg värkligen ut, som om just träbenet fått henne att foga sig — hon kysstes visserligen endast bakom tillstängda dörrar, men kysstes gjorde hon i alla fall. Varium ac mutabile semper femina! Nå, så länge det gick ärbart till, så —!
Vad i alla dar? Var det inte Olander och Marie-Louise, som kastade snöboll ute på gården? Pastorn hade väl nätt och jämt fått av sig kappan och kragen, och hon, att hon inte skämdes inför allt tjänstfolket!
Kyrkoherden knackade på fönstret, han knackade en gång till och hårdare, han trummade en ordentlig revelj — samma resultat! Ingen lade märke till honom. De två tosingarna därute hade varken ögon eller öron för någon annan. Och det var för ingen del Olander, som syntes ivrigast. Marie-Louise tycktes den anfallande. Hon riktigt haglade som ett helt fältbatteri, och fienden blev ej svaret skyldig.
Nu gick hon honom ordentligt in på livet, gick till storms som mot en fästning, tvålade in honom på två stegs avstånd, »syltade» kallades det visst på pojkslangen. Men det var för otäckt att se på — så stodo de ju nästan och smektes! Det dugde inte längre, nu måste han —
Halvvägs mot dörren häjdades kyrkoherden av en knackning. När han öppnade, stod det en betjänt därute i katolska grevinnans livré. Brev?
— Ja, jag har på uttrycklig nådig befallning nästan ridit ryggen av hästen, förklarade betjänten, — och skulle ödmjukligen anhålla om svar tillbaka.
— Vad står på?