Allt som oftast kunde man höra Eugène viska:
— Nu tar jag en liten puss igen, Minnie!
Eugènes viskningar gingo i bas och nådde till varenda vrå i de angränsande rummen. Nog måste Olander ha trevligt — var pojkvaskern egentligen höll hus nu efter gudstjänsten igen? Det hade varit pastorns tur i Gullerödskyrkan i dag.
Gubben misstrivdes rent ut med Olander — just därför att alla andra klemade eller nojsade med honom. Bara Marie-Louise höll honom stången och sig själv på sin kant — men Marie-Louise var en ruters flicka och pappas egen tös.
Bevare mig, prästfar hade börjat försona sig med Minas nycker och choser — med andra ord försonat sig med tanken på en halt måg. Mina var inte längre ung; Olander var ju ingen förhoppning, och bättre något än ingenting alls.
Eugène hade lupit hornen av sig och benet på köpet — visst folk måste bli invalider för att överhuvud kunna hålla sig stilla. Yankeeknekten hade visat sig minnesgod — trohet är alltid ett vackert drag — och föreföll sparsam, till och med snål. Den amerikanska pensionen, fyrahundra dollars årligen, var ju ingen förmögenhet, men borde räcka som grundplåt åt bägge, om gunstig herrn tog sig något för: gamla militärer hade inte svårt att få resärvgöra.
Gubbens trumpenhet var mäst rätthaveri, som säkerligen till sist skulle ge med sig. Det värsta var väl — när allt kom omkring — att mista Mina. Han kände ibland med sig, att han hållit henne för strängt — och andra för milt, tillade han i tankarna med en suck.
Den galningen Josef hade farit sina färde i går aftse — med klatsj och bjällerklang och Ekdahl i halmen. Så det blev väl ingenting av med vare sig pistoler eller andra kaprioler — varmed gubben menade vackra Elna — för den här gången. Och »general Cavaignac» hade denna julen tröttat ut honom så pass, att det snart kvittade honom, vart komedianten tog vägen.
Amerika — nå, lycklig resa! Välkommen tillbaka halt och med pension om tio år, så kanske vi kunde talas vid!
— Var du lugn, lille präst, hade faster Jeanette tröstat, — volontären får snart egna kassanycklar. Om fjorton dar stavar du på ett par guldkantade kort — sanna mina ord, Lars Fredrik!