Hon snyftade till: ej av smärta, snarare — ja, av en oförklarlig känsla, som närmast liknade glädje, och utan motstånd sjönk nu pannan mot hans breda, skuggande bröst. Först nu lyddes hon i fullt medvetande till smekorden, förstod hon fullt den ovana dialekten och kände hon den långa, långa spänningen vika.
Han hade ju träben, den käre, gamle — hennes fästman, Eugène …
XXIII.
Kyrkoherden stod, nyss hemkommen från Toftarp, och stirrade genom matsalens gårdsfönster ut i snön. De sista dagarnas svårmod satt ännu oupptinat kvar i det åldrade ansiktet, men han trummade en marsj på fönsterbordet. Doktorn hade nyss rest och endast anbefallt lugn.
Undre läppen täckte den övre, och den långa, raka näsan krökte sig något, två säkra tecken, att modet höll på att återvända.
Malena gick från och till mällan folkstun och salen, sysselsatt med att duka middagsbordet. Marie-Louise syntes inte till, hon brukade ju annars ha överinseendet.
Från Minas kammare hördes kuttret av det omförlovade paret — det var det underligaste fästepar kyrkoherden skådat. Deras maskopi, som de väl kallade kärlek, var den gamle en gåta. Hon halt och han halt — åtskilda i tio år, döda för varandra i fem, nu hux-flux återförenade. Det kunde man kalla en akt i kärlekens gudomliga komedi.