— Minnie, darling, känner you inte igen mig?
Känner igen?
Mina spärrade blick och mun på vid gavel, ungefär som mot en inbrottstjuv eller rånmördare och betraktade honom utan att se stort någonting alls.
Men hans leende höll fast. Det var omöjligt att släppa det utan att ha kommit underfund med, vad det betydde. Och detta leende talade för rästen ett språk, som hade en länge förgäten gammal visas klang. Det berättade om forna tider och fröjder, om ljuva stunder, som varit begravna, men väntade sin uppståndelse.
Krigsmannen var henne främmande, likgiltig, ja, fientlig — men hans leende syntes kärt och välbekant; en främlings gåtfullt bekanta leende ur hårda, brynta och brustna drag.
— Eugène, sade hon liksom för sig själv, medan hon rodnade över sin närgångna granskning, — var vistas han nu?
I samma ögonblick hon sagt orden, gav hon till ett högt rop och gömde ansiktet i händerna. Hon hade äntligen känt igen honom. Och nu föreföll hon sig så gränslöst olycklig.
Värnlöst olycklig. Vart skulle hon fly? Var gömma sig? Han hade ju redan sett allt, jämfört henne med bilden från unga dar, ömkat och — hon ville sjunkit genom golvet av skam.
Hon rådde inte längre med sig själv. Hon satt där alldeles hjälplös, höll händerna för sitt röda gamla mamsellansikte och märkte knappast armen, som lade sig om hennes liv. När hon märkte den, var det redan för sent: mot den armen stretade ett svagt fruntimmer förgäves.
Hon försökte i alla fall, hon vred och krökte sig i blygsel och förtvivlan, och under denna brottning stötte hon knät mot någonting hårt.