Hon förstod fortfarande endast delvis hans dialekt och knappt ens delvis hans mening. Men hon förstod av uniformen, att den främmande berättade om ett krig, vari också Eugène tagit del, och där han slutligen måste ha stupat.
— Oh yes, svarade den utländske krigsmannen och skrattade åter helt ogudaktigt. — O yes, på lazarettet läste de en hel del —
— O, stönade mamsellen igen och kände tårarna springa ut i ögonen. Det grämde henne på något dunkelt sätt, att hon ej fått vara med och bevittna åtminstone den högtidliga akten.
— Så att, fortsatte krigsmannen ur den plötsliga, skymmande dimman, — så att, när han stod upp igen, var han en helt ny människa — oh yes, quite another fellow, you know!
Mamsell Minas tårar torkade i en handvändning. Vad pratade han om nu igen? Satt han alltjämt där och drev gäck med henne? Vem var han egentligen, denne grobian, som utan presentation smugit sig in i hennes kammare?
— Är — är Eugène då inte — inte alls död, sporde hon uppbragt.
— Dead? Oh no, I don’t see just that! Do you?
Han skrattade för sig själv och tittade rakt ut i rummet. Med sin djärva, men godlynta blick tycktes han betrakta varje möbel, varje sak för sig — utan skygghet, utan försyn, som om alltsammans hört honom till. Hon kände sin växande harm kämpa med blygseln.
Plötsligt vände han huvudet rätt emot henne. Han hade ett leende över sitt barska och härjade ansikte, som om hon varit en helt liten flicka, som nyss ridit ranka på hans knä.
Han räckte fram bägge de grova händerna, av vilka den ena fått ett finger stympat.