Mina tittade förfärad upp.
Vad var det han talade om? Om Eugènes död — och i ordalag, som om han skämtade med henne och hennes sorg? Ty var Eugène död, måste hon ju sörja honom, det bjöd vanlig utvärtes anständighet, varmed Mina var nogare än någon annan.
Vad ville människan egentligen inne i hennes rum? Förolämpa henne genom sin närvaro — och därjämte genom sitt ogudaktiga ordande om för henne heliga ting?
Hade Eugène dött i en batalj?
Nyfikenheten tog till sist överhand över alla andra känslor. Hon tittade upp på främlingen, först skyggt, liksom kringgående, sedan tillrättavisande och slutligen forskande.
— Vet min herre — har min herre något bud från Eugène?
— Från Eugène, log han, men lät blicken flyga ut i rummet i stället för att vila på henne. Det gömdes i hans leende någonting resignerat, som om han ångrat eller sörjt någonting.
— Eugène, drog han på det, medan hon oavvänt stirrade ömsom på hans hakskägg, ömsom på de breda, röda ärren.
— Den gamle Eugène, upprepade han, — är quite dead. Alla hans gamla funs och upptåger äro glömda och begravna. Bataljer och allvarsamma saker ha slätat dem ur hågkomst och minne och skottat igen graven över dem. I faktorierna och Californien lämnade han en hel del. Vid Bulls run och Manassas lämnade han också en hel del, och vid Gettysburg blev han liggande på platsen.
— O, stönade mamsell Mina utan att dock flytta ögonen från den främmandes ansikte. — Han fick — han fick väl åtminstone kristlig begravning?