Det klack till i henne, och hon vacklade på sin halta fot. Ej för allt i världen ville hon … Hon gav sig ej tid att titta närmre på hans person, vände endast helt om och ville skynda in till sitt.
Hur brådstörtad flykten var, kom mamsellen för sent. Främlingen, som dykt upp i hörnet bakom den breda skänken, stod redan vid sidan om hennes ingång, och när hon, likt en skrämd fågel, strök dit in, hann hon ej få dörren igen efter sig. Mannen var henne för snabb, i en huj kom han efter, in i den trånga korridoren. Mina inbillade sig känna hans andedräkt om sina öron, liksom hon nyss skrämts upp av hans bullrande röst.
Halvt svimningsfärdig — hon gick ju i negligé — sjönk hon ner i sin soffa, medan — karlen utan krus tog plats vid hennes sida.
Det var en förfärlig människa — skulle hon ropa på hjälp?
Där bullrade redan hans stämma — förskräckligt grov och skrovlig och ociviliserad mot pappas och brödernas. Vad han resonerade, var rena obegripligheterna.
— Minnie darling, sade han och ökade sin oerhörda djärvhet med att gripa efter hennes hand. Vilken hon emällertid med ett ryck fick undan och väl gömd under sin peignoir. Jesses, måtte blott ingen komma och få se dem båda i soffan!
— Minnie darling, är det så lang syne? Great Scott, ten years, ten long years!
Han föreföll upprörd själv; det språk, han nu talade, var väl ren engelska: för Mina var det i denna stund arabiska. Hon kände den dödligaste ångest, det var något i hans tonfall hon fruktade, men kraften svek henne även till ett nödrop.
— Minnie, du har forgotten, quitely forgotten, poor girl! Jag är inte häller längre the old scoundrel! Han ligger i graven, han är död, quite dead — bataljer och allvarsamma saker ha fått död på den eländige damnade skojaren!