Hon skickade honom ett strålande, ej så litet självmedvetet ögonkast, medan hon avhaspade nederlämmen och steg in i mörkret innanför.
Och Vilhelm påminte mer än något annat om en tålig och trogen ung skiltvakt, där han en dryg halvtimma vandrade på post utanför häxans kula och väntade på prinsässan.
XXII.
Mina kände sig både överraskad och icke överraskad. Situationen hade inträtt så plötsligt, att hon först långt efteråt hann förklara den för sig. Men å andra sidan insåg hon, att om hon någonsin skulle kommit till tals med honom, måste det som nu ha skett genom överraskning.
Det hade helt enkelt gått så till, att Mina lyssnat vid nyckelhålet i dörren till matsalen. Sedan hon tagit till flykten för främlingens oväntade uppenbarelse och tilltal, sedan hon låst in sig och flämtat ut sin skrämsel, hade den väckta nyfikenheten tagit ut sin rätt. Alla husets viktigare tilldragelser övervakades sedan länge av Mina vid ett eller annat nyckelhål.
Hon hörde och förstod emällertid blott en bråkdel av vad som försiggick ute i salen. Denne främling, vars uttal lät så obegripligt, vad kunde han vilja dem? Varför såg pappa så knarrig ut? Hade människan kommit med obehagliga nyheter? Kanske från Amerika, vars språk hon tyckte sig känna igen från Eugènes brev? Hade mannen bud från Eugène, från hans döds- eller sjukläger eller —?
Visst låg fästmannen begraven i hennes hjärta som en begråten romanhjälte. Visst liknade den döda kärleken i sitt pyntade hjärtegemak en docka i sitt skåp, näpen och blott i ett svagt skimmer av vemod erinrande om det unga väsen, som förr en gång lekt med dockor. Men nu tycktes det i alla fall, som om någon andats värme över den stela drömmen — som om en hand störande gripit in i dockskåpets pyntade ro.
Nyfikenheten stegrades till en spänning, som närmade sig ångest. Mina måste upp och lyssna. Och när det högröstade uppträdet därute upplöstes i tystnad, vågade hon en titt ut i salen. Hon upptäckte ingen där — bordet stod orört, betäckt med sina ark och längder, sådant pappa nyss lämnat det. Hon tänkte sig i en fart snedda golvet för att utfråga någon ute i folkstugan och hade hunnit halvvägs, när hon bakom sig varseblev främlingen.