— Vilhelm, jag vågar inte fråga, hur det står till hemma! — Var är far?
— Far är på Ängagåren och syr klär.
— På nyårsdagen?
Den djärvaste och äldste svarade efter en stund:
— D’ä för en ska ha lycka i arbejet.
Nanna vände sig förlägen till Vilhelm.
— Du Vilhelm, jag vet ingenting, jag bara tror. Men Bolla är som en skata — om man tittar efter i en skaterede, är det någonting orätt?
Hon såg på honom med en blyg, bedjande rådjursblick, när han inte genast svarade. Så ryckte hon med ens till och blev röd och förskräckt.
— Tror du mig, Vilhelm? Säg, tror du?
— Du frågar, log han och öppnade sina omutliga speglar mot henne. Nu liknade de djup med klart, gulbrunt bäckvatten på vårvintern. — Mer än någon människa i världen, Nanna lill!