— Nu vet du alltsammans, sade Nanna lättad, — allt, både om Eutyfron och Candide och Bolla och allt. Nu vet du allting om mig, Vilhelm. Bryr du dig ännu om mig ett litet grand — bara ett litet grand? Säg!
Hon hade vigt klättrat uppför branten — backen blev genomskuren av järnvägen några år senare, och då försvann också torpstugan på krönet.
Nu stod flickan och andades ut, kanske lika mycket efter berättelsen och sinnesrörelsen som efter klättringen. Vilhelm, som i backen kommit ett gott stycke efter, hann just upp henne. Han betraktade småleende de täta, vita moln, som hennes andedräkt spred i den frostiga luften. Allting var klart och snörent och gnistrande vackert i dag, tyckte han.
Så tog han hennes röda lilla hand och tryckte mällan båda sina.
— Tack, sade han. Det var ej direkt svar, och mera fick han inte fram, men rästen förklarade hela hans fria, glada ansikte.
De hade stannat framför den översnöade lilla täppan, omgiven av ett näpet litet staket och smånätt indelad i rutor genom nu svartnade buxboms- och ligusterhäckar. Ytterdörren till torpet bestod, som vanligt i Skåne, av tvänne lämmar, en övre och en nedre. Den övre hängde öppen, och i luckan klättrade fyra barnaarmar och gapade två otvättade och snoriga ansikten.
— Här bor Bolla, sade Nanna i samma ton, som hon skulle presenterat sagohäxans koja. Hon kastade en längtande blick på den gula, vitramade gamla prästgården, som, halvskyld av träden, låg några stenkast längre ner. Från kyrkan, vars svarta spira stack upp sitt guldkors därbakom, klämtade de första slagen till tecken, att nyårsmässan var slut.
— Är mor hemma, frågade Nanna.
— Moer, kom det efter något dröjsmål, — är i prästagåren och hjälper till.