Mammas hjärta var ju inte starkt. Det var därför alla brukade skona henne — därför husmodern gick omkring som en främmande i sitt eget hus.
Pappa hade inte behövt ta tillvägs; Nanna såg sitt straff målat i mammas bleka ansikte. Det låg blåa skuggor under ögonen — mamma fick inte bli dålig på själva födelsedagen.
Pappa svängde helt om på klacken, så det sang efter det. När han blev ond, fick han tillbaka fasonerna från tiden han var fältpräst. — Pappa sökte behärska sig för mammas skull; han talade så lugnt han förmådde, men det sprutade gnistor ur de gråa ögonen.
— Ser man på, sade han, — sjusoverskan har hunnit bli halvsövd så här dags? Står och pratar med drömmarna i ögonen — he? Orden lika lösa på tungan som knapparna i ryggen?
Nanna hade förstått. Det var inte alls nödvändigt att blinka och klippa med ögonlocken; det behövdes så litet, för att hon skulle förstå. Hennes blick hade blivit så stor och kall, att pappas tog till flykten för den — pappa hade redan svängt sig tillbaka igen mot fönstret.
Besynnerligt, att hon skulle känna en sådan lättnad över pappas nödlögn! Ty en nödlögn var inte bara att förneka sanningen, men också att villa bort den.
Hon fann sig till och med så pass, att hon orkade fram med sitt ärende. Medan mamma hjälpte henne, kände Nanna en djup skamsenhet stiga upp i sig. Det hettade i tinningarna och stack som med nålar i hårfästet. Hon skämdes, och för första gången skämdes hon för, att hon varit uppriktig.
Hon rörde sig som en främling i sina föräldrars kammare. Med drömmande steg kom hon bort till dörren. Pappa kallade henne buttert tillbaka.
— Nanna, sporde han; han tycktes ännu missnöjd; — var höll du hus i går middags?
Allt blodet delade sig i två hälvter, av vilka den ena rann som bly ner i fötterna, den andra steg som eld upp i kinderna och hjärnan. Skulle nu hela sanningen prässas fram: Eutyfron, Voltaire, lyktan —?