I samma nu vände mamma sina fuktiga, blåa ögonytor emot henne. Det var som att se in i himmelen själv; Nanna var nära att brista i gråt.
Men så kom hon ihåg pappas blinkning och hårdnade till.
— I går middags, upprepade hon och svarade med någonting, varav hon innerst plågades, i rösten och blicken; — jag — var — ingenstans.
Hennes förlägenhet måtte sett löjlig ut, ty pappa tog den från skämtsamma sidan.
— Ingenstans, upprepade han med ett vasst smålöje, — var på lag kan det landet ligga? Vaba, Springfält?
Och han spände likt en liten korpral de egentligen milda grå ögonen hårt i henne, medan han fortsatte:
— Ingenstans, det är väl det landet, där fosforstickorna växer och små flickor grädda pannkakor i torvhuset, vaba? Eller nere hos torparungarna eller hos drängarna i lagårn och deras enfaldiga spökhistorier, vafalles?
Den lille kyrkoherden hade kommit ända fram till henne. Nu nöp han henne med vänlig barskhet i örat, medan hans hårda knog unnade andra kinden ett försök till smekning.
— Du understår dig inte att leka med elden, slöt han, nu åter vid gott lynne, — marsj i väg, bortbyting, och låt mamma få klä sig i fred!