IV.
Brödernas hemkomst hade löst en förtrollning och bundit en ny. Nanna bokstavligen trampade studenterna på hälarna. Var de gingo eller stodo, hängde två vattenbruna ögon vid deras höglärda ansikten. Vad de så talade om, sögo två utstående öron in varje ord, som utgick ur deras munnar.
Nanna glömde allting annat, trösklarna, som hon ständigt snubblade över, och sina röda fingrar, som annars balanserade hennes slingriga gång. Hade händerna hängt lösa, skulle hon tappat dem, liksom hon tappat minnet och lokalsinnet. Fölungen hade i sin beundran för unghästarna förgätit sig själv och sitt eget.
Det som mäst väckt hennes nyfikenhet, var, förstås, främlingen. Varje gång han talade, öppnade hon munnen, liksom hon ej hört tillräckligt med öronen. Varje gång han log — det skedde inte så ofta — log hon efter. Det kändes, som om en annans leende stramade i hennes ansikte.
Intrycket, att han var ful, lämnade henne aldrig. Hon tänkte på det nästan beständigt. Men hans fulhet plågade henne inte; den hörde liksom med i den dragning, han övade på henne.
Alla hans miner levde på ett alldeles särskilt sätt. Alla hans ord voro nödvändiga; man ville inte förlora ett enda av dem. Nanna fick för sig, att allt vad Vilhelm sagt, var fullkomligt sant. Hans ord invärkade alltid på bröderna, isynnerhet på Gustav. Och ändå kom han henne ofta att tänka på Candide och den underliga världen i boken. Inte bara så, att en blick från honom kunde ge en plötslig stöt åt samvetet. Men så, att hans meningar gåvo boken rätt.
Detta nya var i alla fall en stor glädje. Men det fick henne nästan att glömma, att det var födelsedag och stundade till julafton.
Dörrarna stodo, högtiden till ära, öppna mällan alla rummen. Överallt förnams doften av granris och nyskurade golv. I gula salen knäppte plocktoner från den gamla flygeln. Och i matsalen skramlade Marie-Louise med silver- och tennsaker, som hon plockade ur skänken till middagen. Det var lilljulafton, dagen före den riktiga. Det var den i Skåne så kallade Dopparedagen, och det skulle doppas i gryta i folkstugan. Och därute rådde brådska, ty kyrkoherden måste om någon timme i fläng till annexkyrkan i Toftarp.
Nu hade han i samspråk med studenterna stannat framför en hylla i bokkammaren. Och Nanna, som ledsagat dem även dit, märkte för sent luckan i bokraden. Det gav ett hugg i henne; hon liksom ryggade invärtes och ville förlora jämvikten, när hon hörde boken nämnas.