Pappa hade på gyckel eller av inträsse frågat sönerna, om någon av dem lockat hans Platon till lärdomsstaden. De skakade på huvudena och den yngste skrattade.
— Den döddansaren, svarade Gustav med munter öppenhet, — och jag ha alltid hört till olika nation. Och sedan i torsdags är jag civis lundensis.
Daniel svarade ej utan självkänsla.
— Lund är mera filosofiskt, än du tror. Men fråga flickebarnet! Hon är kanske styvare hellen än du, Gustav!
Hela bokkammaren tycktes ha vänt sig om för att betrakta Nanna. Pappa, bröderna, bokluckan, biskopsporträttet snettemot, allt och alla stirrade de på henne. Men ihärdigast stirrade han, den främmande, som bröderna kallade Vilhelm.
Pappa syntes i förstone förbluffad. Han spände sin blick så hård han förmådde; pannan veckades, läpparna ryckte. Men så slog han bort saken med skämt. Han satte inte sönernas pedagogik vidare högt och trodde inte på Nannas grekiska.
— Sätt inte bortbytingen myror i huvudet, sade han, — hon är inte van att beundras av så många herrar. Springfält är sin egen lekkamrat och träffas säkrast i torvhuset. Dit går hon och håller andakt några timmar varje dag. Senast i går middags letade hela huset förgäves hennes spår.
— Annars, fortsatte pappa med en förebrående blick på sin dotter, — hade Springfält fått följa med till grevinnan på Herrevall. Skulle inte behövt ångra det, sa’ grevinnan till mig i går aftse. Jaha, katoliken frågar mig efter Springfält vartenda år. Men ingen gång är det möjligt få Springfält från torvhuset. Blir väl en likadan sjåpagås som —
Kyrkoherden avbröt sig och fortfor, vänd till den främmande: