— Grevinnan sörjer än sin egen lilla stumpa. Enda barnet! Och när hon så är änka och till åren, blir det ensamt på den stora herregården —
Mera hörde Nanna inte; hon stod inte ut med allvaret i pepparögonen. Hon glömde helt och hållet sin värdighet och sprang plötsligt sin väg ur rummet.
I matsalen uppfångades hon av Marie-Louise, som trots brådskan tog henne i famn och kysste henne på bägge kinderna i ett oförklarligt ömhetsutbrott. Systern var väl yr i mössan av vinet, sedan hon som de andra nyss druckit mammas skål.
Nu pärlade födelsedagsbarnets stämma, och genom Minas kammare och det långa blå rummet flyktade Nanna in i gula salen.
I den höga, gula kakelugnen brann en ständig bokvedsbrasa; salen var svår att hålla uppvärmd. Den hade fönster åt tre håll och liknade en lykta, påstod gamla mormor, som oftast tronade på empiresjäslongen. Genom de många fönstren lyste det mjölkblått från snölandskapet, med vilket brasskenet förde en ständig, fladdrande strid — och på flygeln voro två vaxljus tända.
På sjäslongen satt gamla mormor. Med hjälp av kuddarna höll hon sig ännu ganska rak i ryggen. Hon hade hunnit närmre de nittio, änkeprostinnan, men kom ännu ihåg, att hon var en född Narwenhielm, och att det ansågs en mesallians, når hon gifte sig med salig prosten på tredje Gustavs tid.
Mormor tröttnade aldrig att berätta om den tiden. Hennes kusiner baronerna hade varit utom sig för skandalen lika mycket som för rivalen.
— Vad skall du med den där ennuyanta svartrocken, retades de och drevo skälmstycken med gummorna i prostens egen kyrka. Men när vackra cousine endurerade i sin folie och encouragerade ce prêtre-là, à la bonne heure, larifarondon — baronerna slogo samman sporrarna och flyttade sig och sin amour till huvudstaden. Man kunde väl inte duellera med en svartrock häller!
Gamla mormor log ett tyst och tandlöst, men ännu elakt löje. Hon var så liten, så liten, gamla mormor, och mindre vart hon år från år.
— Hon dör aldrig, brukade pappa-kyrkoherden säga, — hon försvinner.