Nanna rodnade häftigt och måste titta ner; hon tyckte sig doppa huvudet i en skål hett vatten. Hon kände sig djupt, djupt olycklig — märkligt nog, inte endast för pappas, men mäst för den främmandes skull. Det var tydligt, att upptäckten var gjord eller rättnu måste komma.
Det ringde i hennes öron som efter en örfil. Hon hörde knappast musiken för detta envisa ringande. Hon började svälja som i illamående, och värkligen kände hon sig helt besynnerlig i hela kroppen. Bara hon inte rättnu föll ner av taburetten!
Ringandet fortfor; det lät som bjällror — vilket det kanske också var! Nu hörde hon det tydligare, och det var — det var värkligen slädbjällror, som närmade sig; pappa hade på tå smugit sig bort till ett av gårdsfönstren.
En bjällersläde, som svängt in i lindallén, pinglade nu uppför backen. Hästarna hade fått fart, så det bar i trav uppför.
Där gled släden mällan fönstren och den röda ladugaveln. En pälsmössa skymtade, någon vinkade med sin handske. Nu avbröt sig mamma mitt i en takt. Herrarna sorlade till; det kom julfrämmande!
Bror Josef, hurra, det var Josef från Kristianstad, hurra, nu först blev det jul, riktig jul!
Nanna hade sprungit upp och redan förgätit sitt illamående. Över Gustavs och Daniels ansikten hade flugit ett hastigt skimmer; pappas stränga uppsyn mildrades; mamma liksom spratt upp från pianostolen; och själva mormor, som hållit på att nicka in, vaknade till med ett av sina gustavianska smålöjen.
Josef, se, Josef, det var nu julen och bjällerklangen i person!
Som en vindstöt brusade det genom alla rummen ända ut i farstun. Alla måste ju ta emot och välkomna den käre Josef.