Det var ett tjatter, ett hojt och prat ute på trappstenarna, och värst av alla hojtade naturligtvis Josef själv. Han hade redan svingat sig ur racken, vars präktiga slädnät täckte de bägge fuxarna ända fram till bogträna; bogträna åter smyckades med höga bjällerbågar.
Volontären stod i pälsmössa och päls, älghudshandskar och blankstövlar och fäktade och nojsade mitt i den lilla skaran. Hans vackra, regelbundna ansikte strålade av sitt vanliga övermod, som blott var stojigare än vanligt. Om det nu var sprit eller någonting annat, han syntes spänd en tonart gällare.
Desto snabbare erövrade han; han hade ett utrop, ett nyp och en smekning åt var och en; på alla värkade han som en dosis livskraft, och han spratt av liv. Från det röda i hans örsnibbar eller på hans nyrakade kinder och till knycken på hans nacke, svinget i hans arm och svängen på hans klack syntes han liv, liv.
Själve pappa, som haft så mycket bekymmer för sin äldste, var besegrad. Mamma föreföll föryngrad, där hon, skär som en ungmö, stod och beundrade sin vackre gosse. Nanna iakttog, att mustasjerna blivit längre och svartare se’n sist, och att han lagt sig till med ett pipskägg, som härmade kung Oscars.[4]
Gustav gav genast äldste bror stora famnen. Daniel nöjdes med ett handslag, medan i hans blick beundran stred med ett vemod, som ibland liknade fruktan. Inte ens faster Jeanette hade motstått frestelsen; »majorn» skymtade bred och nyter bakom de andra, men sökte rädda skenet med en min, som om Josef varit en ännu ohängd landsvägsrövare.
Josef pratade så käckt och skrattade så gott, hans ompälsade person var så vackert staffage mot bakgrunden: den blå snömarken, den gula himlen, de vitulliga lindarna och taken och de rykande hästarna, som då och då otåligt riste på sina bjällror, att ingen kom sig för med att gå in, förrän mamma började hacka tänder.
Då låddes kyrkoherden bli ond — han låddes det ofta, när han vart skamsen —, snurrade runt på klacken och föste med rynkade bryn och ordlös barskhet hela tutten mot trappdörren. Men mamma hade med nöd hunnit över tröskeln, när ett frustande och gällt skratt från Josef lockade allesamman att vända på huvudena.
Nanna hade stundom i undran lagt märke till, att fårskinnspälsen över baksläden synts röra på sig, och skyllt på en vind, som inte blåste, ty vädret var frysstilla. Nu hade täckets rörelser blivit häftigare, det vältrade fram och åter, så att till sist halmen blottades och rättnu ett brett, blårött ansikte såg dagen.
— Tusan i det, frustade volontären, — hade jag inte så när glömt —
Josefs raka, militäriska gestalt vek sig för munterhet — en munterhet så häftig, att den föreföll tvungen. Det var kanske ett försök att få åskådarna med sig; ännu stodo de bara och gapade med ögon och munnar.