Man kände Josef, hade nästan väntat sig någonting dylikt — upptåget skulle varit oskyldigt, om bara inte kavlen funnits. Det låg en människa i racken, ett bylte av halm och kläder, bundet till händer och fötter och med en kavle i munnen. Vitorna blänkte glasiga som på en fångad braxen.
Josef höll sig i sidorna och skrattade.
— Tusan, hade jag inte glömt bagaget, frustade han.
Kyrkoherden, som stått tveksam, såg nu kappsläden närma sig nere från stallet; den påminte honom om dagens hälgd och den förestående gudstjänsten. I det lilla ansiktet drog det samman till oväder, tvärrynkan vid näsroten djupnade, och de åldersbleka läpparna skälvde.
— Lös människan, galning, ropade han så häftigt, att volontären genast vände helt om. Uttrycket i sonens ansikte hann endast skifta en gång. Vackre Josef hade på en sekund blivit en annan — huvudet, som sköt ner i axlarna och pälsen, syntes mindre, flinet sammanrörde dragen i en suddig oreda, ögonen hade något plirande självfördjupat, och ena örat stack spetsigt upp mällan skinnmössan och -kragen.
— Lös — stackaren, upprepade gubben med en snabb, darrande handrörelse.
— Bevars, pappa, bevars, svarade Josef med ett retligt skratt, som liknade gnäggning; han reste litet på huvudet och vädjade till de andra, — det är ju bara Ekdahl, vet jag —
Kappsläden hade nu pinglat upp jäms med racken, och Mats kusk, som bestått en förvånad blick på den främmande släden, gav sig att syssla med sina hästar och låddes ingenting se.
Kyrkoherden var utom sig.
— Ma—ats, stönade han med ögonen på skaft i hålorna och rösten hes och kluven av ansträngning, — lös —! Och se till, att inte gäskivarns hästar blir förkylda —!