Josef kastade högdraget med huvudet.
— Pappa misstar sig, ett sådant spann har ingen gäskivare i Skåne. Det är grosshandlare Müllers hästar i Kristianstad —
Mina kom just ut på trappan med middagsbud. Hon höll, när hon upptäckte äldste bror, liksom avvärjande handen framför sig. Men Josef, som fann avbrottet välkommet som en förevändning att slippa lyda order, stod i ett språng vid hennes sida, lyfte systern från trappstenarna, svängde henne in i förstugan och virvlade om med henne i matrummet, tills andan svek Mina även till nödrop.
Nu jublade åter ungdomen. Bror Josef var i alla fall rolig, och pappa lämnades ensam att utdela befallningar och snäsor på den kalla trappan.
Mina, som vacklat hän till en stol, satt flämtande och förskrämd, tilltufsad i håret och vimmelkantig under det. Men Josef, som raskt hunnit få av sig mössa och päls, lutade nu bockande och åtbördande över sin mor, som, insvept i sin silkessjal, leende såg upp till honom. Han liknade nästan en balkavaljer, och den lilla prästfrun rodnade som en flicka, medan han ideligen galant kysste hennes smala spelfingrar.
Marie-Louise, som han hälsat redan på trappan, avväpnade med en blick ur sina klara, starka ögon alla försök att nypa henne i veka livet eller kyssa henne på kinderna. Hon mottog sin brors beundran, som överraskad följde henne, med samma värdighet, som om han varit en främmande herre.
Så bjöd han plötsligt sin mor armen och skred med fjädrande löjtnantssteg mot den öppna folkstudörrens sorl och glam. De andra hade fått försprång. Men Mina, som nu hämtat sig, fast läpparna darrade av närvositet, sköt sakta stolen ifrån sig och blev den sista i tåget.
Därute hade prästfar redan slagit sig ner till sin middag; han åt brådskande och utan att be om ursäkt, men hade återvunnit sitt goda lynne. Så snart han upptäckt, vem »bagaget» egentligen var, hade han gjort en ironisk välkomstbugning, snurrat om på klacken och marsjerat inomhus.
»Bagaget», som under ideligt bugande följt honom i hälarna, stod ännu obeslutsam innanför folkstudörren. Munterheten omkring honom var allmän och blev blott högljuddare, när Josef tog ledningen. Då och då fnissade »bagaget» själv.
Ekdahl syntes särdeles väl beskyddad mot vinterkylan. Utomkring ytterrocken och mössan hade man svept en tjock yllesjal, vari han så kröp in, att ansiktet halvt försvann och egentligen endast en bred, läderfärgad mun och tre, fyra gula betar stucko fram.