— Kors, utbrast volontären med ett kort, försmädligt skratt, medan han, skenbart förbluffad, häjdade sig innanför tröskeln, — står Ekdahl där ännu?
Kyrkoherden vände sig om till hälvten och avbröt tuggningen för en minut.
— Är det ett sätt, förebrådde han, — att forsla en medmänniska, en före detta prästman —?
Han tystnade tvärt vid en blick på klädbyltet och svängde sig hastigt tillrätta över tallriken. Ekdahls oändligt dumma uppsyn var som alltid oemotståndlig. Alla i folkstugan skrattade eller fnittrade öppet eller förstulet; själva prästfrun log, så att tårarna runno, och husfadern hade all möda att harska sig till en smula värdighet. Lyckligtvis måste han just störta upp och i pälsen; det var hög tid att komma i väg till annexet.
Han omfamnade sin hustru; sedan vände han sig till Josef.
— Tag av honom — det där, mera tecknade än talade han, — och se till, att han — att stackaren får mat!
Därmed gjorde kyrkoherden sin soldatsväng och tågade genom matsalen mot förstugan. Hans hustru ledsagade honom halvvägs.
Nu höjde sig stämningen ytterligare. Josef gjorde sig ingen brådska med Ekdahl; han hade andra godvänner att påhälsa. Först fick han ett stadigt grepp om Bolla, ur vars vidöppna gap en belåten jamning väste. Sedan han satt henne i sängbolstrarna, så de tjocka benen stretade upp ur kjortlarna, släppte han henne för att göra jakt på Malena. Men Malena sökte skydd bakom Ola huggedräng, som genom att bli sittande i sin stol envis bredde sig i hans väg.
Malena viade road och rädd, Bolla och Karna skreko av fröjd, ungherrarna gnuggade händerna och skrattade, Marie-Louise och Mina vände skrattlystna och förlägna bort ansiktena, medan Josef själv sökte tränga huggedrängen åt sidan.
Ola lät inte rubba sig, när han inte hade lust att låta rubba sig. Josef fick nöjas med att rubba det dukade långbordet, vars svarta doppgryta riste, så att flottet skvalpade.