Faster Jeanette, som just återkom från ett besök i spiskammaren, höjde sin varnande stämma, men Josefs iver tycktes endast växa. Det låg ingen ond vilja bakom Olas motstånd. Han kände bäst sina skäl att försvara Malena, men försvaret tog han godmodigt som en lek. Det var också en lek för den bredryggade bonddrängen att väga den smidige, men spenslige herrskapsmilitären. Olas envishet liknade en duktig gråstens, och Josefs liknade en stadsherres på tjugofem vintrar, som saknar nödig hävstång.
Josefs skratt skar obehagligt gällt genom de andras. Blickarna, han sände drängen, blänkte som knivblad. Övergången till slag och svordomar tycktes inte vara långt borta.
— Josef!
Det var en tunn, behaglig röst — ett tonfall som en smekning; och volontären lystrade ögonblickligen. Ledigt och med en skälmaktig åtbörd av försakelse vände han sig från drängen till klädbyltet vid dörren.
— Fryser Ekdahl ännu?
Munterheten, som under tvekampen börjat låta dämpad och tvungen, skallade upp igen. Järnugnen brusade som en fors, och talg- och vaxljusen på det långa, omålade matbordet speglades i de immiga rutorna som gula töckensolar.
Ekdahl själv satte upp ett dumt och oförstående ansikte. Nanna, som nyfiket betraktat honom nästan hela tiden, misstänkte ibland, att dumheten var låtsad. Hon hade följt hans minspel under uppträdet och fann det slöa uttrycket strax efteråt mäst likna en förklädnad, som skulle passa samman med sjalen, långrocken och halmstråna, vilka alltjämt hängde och svängde i veck och rynkor. Hon misstänkte Ekdahl för en filur.
— Seså, Ekdahl — nej, behåll rocken och mössan på — sitt ner! Nej, här vid ugnen, vet jag — här hos madam Bolla — Ekdahl, couche!
Ekdahl lät göra med sig allt vad herr volontären behagade. Han bockade till varje befallning och utförde den bokstavligt. Framför honom ställdes en tallrik, rågad med heta och drypande brödskivor och korvbitar. En gaffel sattes i hans ena hand, en sked i den andra.
Ekdahl frös inte längre, hade överhuvud aldrig frusit, därtill eldad alltför varm med herr volontärens konfonium. Och inomhus, i ytterrock, mössa och sjal, inklämd mällan den heta ugnen och den bastanta Bolla, frös han ännu mindre.