Ingen i det glada sällskapet tycktes heller ömka honom, denne sällsamme resenär, detta underliga bagage. Själva mamma log åt hans enfaldiga grimaser, log åt svettdropparna, som, glittrande i ljuset, trillade ner i tallriken, log åt sin vackre Josef och hans putslustiga upptåg.
Skålen för födelsebarnet, som än en gång dracks och i skummigt julöl, löste alla tungor och skrattmuskler. Tjänare och husbondfolk blandade sina röster i glammet, liksom deras skuggor flöto samman på väggar och i tak. Alla vågade snart ett nojs med galne Ekdahl, vars gula ansikte nu blivit rött och nästan svullet, och vars hornhinnor blänkte av hans inre förnöjelse.
Ekdahl syntes hysa en sann ärelystnad som driftkuku. Hans djurläten avbröto Daniel, som prisade fasters grynkorv, och Gustav, som berättade färska studentanekdoter. Ekdahls grimaser sögo till sig allas uppmärksamhet. Snart skonade honom häller ingen. Faster fyllde med humoristiskt allvar gång på gång tallriken åt honom, och Marie-Louise skötte ölkannan.
— Och nu, förordnade Josef, blinkande åt laget, — nu skall pastor Ekdahl berätta oss, huruledes han en julsöndag for från Kristianstad till Gulleröds prästgård i Skåne!
»Pastorn» svarade ej genast. Hela hans varelse tycktes upplöst i en häftig och ofrivillig fnissning. Han var sin egen driftkuku. Det var numer hans enda yrke, hans valuta för gästfriheten åt ett av prästgårdarnas gemensamma nådehjon.
V.
Kyrkoherden kom julaftonsmorgonen i ilmarsj intågande i gula salen. Han märkte knappt, att han avbröt en tvist, så uppfylld var han av nyheterna, han hade att meddela.