— Mamma, ropade han, ännu ute i blå rummet, — mamma, domkapitlet har äntligen svarat, och så var posten naturligtvis försenad. — Marie-Louise ställer om rummet. Människan kan vara här med postsläden när som hälst. Ja, så var det en nyhet till, men — det kan gärna vara så länge! Det skall bli en överraskning.
Kyrkoherden hade smak för överraskningar, och vid juletid riktigt frossade han i dem. Mina, vars tåliga drag han just dröjde vid, fäste sig mindre än de andra vid gubbens antydningar; hon kände pappa.
— Och du, sjåpagås, sade han med sin invanda barskhet, — får hjälpa med brasan! Men akta elden! — Apropå, var ha vi Josef, den galningen, och var är den tosingen Ekdahl? Bäst ha dem tjudrade, när pastorn kommer! Känner du något till honom, Daniel? Ska vara nästan en pojke, men är han annars stadgad, Olander? Glömde jag säga namnet? Han heter Erik Olander.
Daniels svar blev ett otydligt mummel; varken han eller de andra visade någon meddelsamhet. Ansiktena buro idel främmande uttryck, syntes förskräckta eller upphetsade — eller också överdrev brasskenet, som målade med sin oroliga pänsel, ivern i minerna och glittret i blickarna.
— Vad — vad står egentligen på, undrade kyrkoherden, — ni se så echaufferade ut allesamman?
Den gamle följde förvånad riktningen av alla dessa sneglande pupiller. En köldring hade bildat sig kring Vilhelm, den främmande studenten. Det såg ut till, att man plötsligt upptäckt ett nytt ansikte hos julegästen.
Kyrkoherden förmådde i sin förbluffelse blott upprepa frågan.
— Vad står egentligen på?
Innan någon hann svara, hade gubben häftigt vänt sig åt sidan. En hornsignal smattrade någonstädes nerifrån allén. Men den gamles uppmärksamhet hade fångats av vad han upptäckt genom gårdsfönstret.
— Kors i herrans namn, har man sett på maken!